Att bedöma läsförståelse

I Pedagogiska Magasinet (nr 3) hade en journalist gjort besök hos Louise Björkman som jag senast träffade förra veckan (kurskamrat). Då kunde jag få diskutera hennes spännande arbete med elevers egen bedömning av läsförståelse. Hon har tillsammans med en kollega arbetat fram en matris för att bedöma läsförståelse och som innehåller exempel på olika nivåer av lässtrategier. Eleverna får själva göra sin bedömning genom att reflektera över hur de använder strategier och vilka strategier de använder sig av under sin läsning. Hon gör också en bedömning vilken hon sedan kan jämföra med elevens. De strategier som dessa elever skulle förhålla sig till var

• Inferenser
• Förutsäga
• Ställa frågor till texten
• Tänka högt

Min tanke är att man får fundera över hur och vad man testar inom läsning. Vad trycker Lgr11 på? Jo, lässtrategier. Vad vet vi om våra elevers sätt att använda lässtrategier? Om forskningen menar att lässtrategierna är vägen till god läsförståelse så kanske vi ska diskutera vårt sätt att bedöma elevers läsförmåga. Hur gör ni ute på skolorna? Det vore intressant och viktigt att få en diskussion om detta.

”Undersök vilka strategier du använder när du läser en utmanande text. Då kan du bättre bedöma elevers läsförståelse”, anser forskaren Barbro Westlund. Jag ska genast köpa hennes bok Att undervisa i läsförståelse och återkommer i ämnet.

Att väva en väv

Den senaste veckan har det funnits mycket att läsa om att språkutveckling i media. Jag vill skriva några tankar utifrån några artiklar i Pedagogiska Magasinet och A alfa som fick mig att fundera över hur undervisningen i svenska egentligen ser ut i vår skola. Hur mycket textsamtal och gemensam läsning sker och hur bra är våra elever på att förstå text och genom vilka strategier?  Hur får våra elever möjlighet att förstå sig själva och sin omvärld genom litteratur och hur bygger de sin egen identitet genom litteratur och samtal? Hur bra är vi lärare på att förstå vad som sker med oss själva när vi läser en text?

I artikeln Samtal gör boken starkare (A alfa 04/11) ges en fin beskrivning av vad text är för något. Ordet kommer från latinets textum och betyder väv. I artikeln beskrivs gymnasieelevernas samtal om boken Flyga drake av Khaled Hosseini och hur de väver en väv när de talar om texten. En väv som flätas samman allt tätare och där varpen är gemensam men garnet i inslaget får färg från var och en av eleverna som samtalar.

Med det här textsamtalet får eleverna lära av varandra, lära sig hur andra tänker och att det finns många olika perspektiv. De får visa vad de förstår och får hjälp med det de inte förstår. Läraren i den här artikeln ser naturligtvis också vinsten i att lära sig mer om situationen i Afghanistan. Samtidigt är det ju viktigt att behandla de stora livsfrågorna.

Om man utgår från en gemensam läsning som t.ex. högläsning så tänker jag att det här sättet att arbeta på verkligen är inkluderande. Det gör ingen skillnad på vem som är med och samtalar, flicka eller pojke, gammal eller ung, lässtark eller lässvag. Vem vill sätta sig på sin plats och skriva en recension när man läst en bok som man är uppfylld av? frågade sig Gunilla Molloy i boken Pojkar skriver och läser. Nej, då har man behov av att få dela sin upplevelse med andra. Är man inte uppfylld av den vill man heller inte skriva en traditionell recension. I stället kan texten få helt andra dimensioner om man får prata om den tillsammans med andra.

Aidan Chambers skriver i sin bok Böcker inom oss att när vi träffar en person som läst samma bok som en själv så är det inte först en nerskriven version av vad man tycker och tänker som känns viktig utan man är ivrig att få jämföra och reda ut sin läsupplevelse med den andre. Om man analyserar ett sådant spontant samtal kan man dela upp detta i tre rubriker

1. Vad som var bra
2. Vad som inte var bra
3. Det som jag inte förstod

 Kanske en bra utgångspunkt för textsamtalen i skolan.

"Gittan gömmer bort sig"

I helgen läste jag  ett reportage  i GP om Pija Lindenbaum och vill slå ett slag för henne så här i bokmässetider. ”Hennes böcker är litterära universum där bild och text, humor och allvar smälter samman och skapar läsupplevelser och bjuder på stor bilderbokskonst”. Det är så sant. Hennes nya bok, som de flesta av hennes böcker, utgår från en känsla. I den här boken, Gittan gömmer bort sig, är det skamkänslan som varit upphov till berättelsens handling –att råka göra fel och få skäll, hur hanterar man det? I alla hennes tidigare böcker finns det massor att fundera på och reflektera över så jag vågar lova att den här boken gör det också. Boken kommer ut i dagarna så förmodligen finns den på bokmässan till helgen om ni kommer att besöka den.

En av hennes tidigare böcker är Siv sover vilse och handlar om Siv som ska sova över hos sin bästis Cerisia (jämför namnet och färgen på boken!). Men när pappa har lämnat henne och natten närmar sig så tycker Siv att det är så annorlunda hos Cerisia och hennes familj. Det luktar konstigt, maten är konstig och hunden är äcklig. Att sova över hos bästa kompisen blir inte vad hon hade förväntat sig. Detta kan nog de flesta barn känna igen sig i. Jag minns tydligt den känslan från när jag själv var barn. Hu, den var hemsk, man ångrade sig och ville hem när natten kom och ljuset släcktes.

Bilderböcker lämpar sig väldigt väl för textsamtal av olika slag i alla åldrar, glöm inte det.

                                                           

Sagor

Så har jag återigen läst i kommentarmaterialet för ämnet svenska:

”Innehållet berättande i olika kulturer, under olika tider och för olika syften finns bara i årskurserna 1-3. Om läraren och eleverna så tycker kan detta innehåll mycket väl också behandlas under de senare skolåren, men som centralt innehåll betraktat är det förlagt till de tidigare åren. Berättande från olika tider kan vara folksagor från skilda delar av världen. Skilda syften kan till exempel vara berättelser som återges för att roa, eller för att uppfostra eller lära ut något” (s.15)

Sagor av olika slag tror jag kan vara givande att arbeta med i många sammanhang och i olika åldrar både för att läsa, skriva och samtala.

Förutom biblioteket, där ni kan få hjälp med att hitta sagor från hela världen, så har jag förslag på två länkar som jag tror är riktigt bra. Den första är mycket pedagogisk där man väljer del av världen som man vill ha en saga ifrån. Man kan få den uppläst eller man kan skriva ut den. Det finns bilder och ordlista. Det står att man kan få den på olika språk också men det har jag inte lyckats med. Här finns också lärartips till varje saga.

http://www.ur.se/sagorivarlden/

http://www.ungafakta.se/sagor/

Mycket nöje!

Svenskämnets viktigaste uppdrag

Att språkutveckling pågår och fortsätter att pågå hos våra elever och i våra klassrum, det är en självklarhet. Kan språkutveckling pågå mer eller mindre? Ja, säkert. Lgr11 påminner oss om att språket är ett redskap för att tänka, kommunicera och lära, det ger människan möjligheter att synliggöra och utveckla sina tankar. Att ha ett rikt och varierat språk är betydelsefullt för att förstå och verka i ett samhälle där kulturer, livsåskådningar, generationer och språk möts. Här har svenskämnet ett av sina viktigaste uppdrag, att ge eleverna möjlighet att utveckla relationer till sin omvärld. Eleverna ska ges förutsättningar att utveckla sitt språk, den egna identiteten och sin förståelse för omvärlden.

Det är stora ord. Och i detta arbete så ges litteraturen en särställning. Det här med läsning och litteratur är alltså så mycket mer än att avkoda rätt och ta sig igenom en text.

Så här beskrev J.M.G. Le Clézio språket i sin Nobelföreläsning 2008:

 "Språket är mänsklighetens mest fantastiska uppfinning, som föregår allt och skänker allt sin beskärda del. Utan språk ingen vetenskap, ingen teknik, inga lagar, ingen konst, ingen kärlek."

Elevernas "tystläsning" - en möjlighet.

En annan språkbloggare (Körling)beskriver sin sons läsning. Han var aldrig en läsare i skolan men det var han hemma. Därför kände hon aldrig igen skolans beskrivning av sin son som en bristfällig läsare. Sonen däremot kunde berätta om hur läsningen skedde som utfyllnad, när det var tio minuter kvar av lektionen och läraren inte hade planerat annat arbete. Han var klok nog att kunna formulera sig runt detta och undrade vad författaren skulle sagt om att vara en stunds utfyllnad, hur såg läraren på författarens livsverk och hur långt hinner man att läsa på tio minuter?  Det jag läste om hans skolläsning gav mig några tankar som jag vill delge er.

Tyst läsning, egen läsning eller vad man nu kallar det måste vi självklart ge tid och utrymme för. Även om den sortens läsning inte alls är lika språkutvecklande som den gemensamma läsningen så tränar man ju mängd, avkodning, flyt och läslust. Tidigare läste jag ur min skönlitterära bok samtidigt som eleverna för att markera hur viktig läsningen var. Jag var och är en viktig förebild. Deras läsning var inte ett tillfälle för mig att rätta böcker utan ett sätt att vara deltagare i den litterära samvaron. Nu ser jag andra och fler möjligheter vid dessa lässtunder. Vid varje lästillfälle kan jag lyssna till elevernas läsning och samtala om boken, deras läsvanor, hur de själva upplever sin läsning och vad de kan utveckla i sin läsning genom att ge dem strategier. Att ha litterära samtal är mycket språkutvecklande. Jag tror att vi lärare för mellanåldrarna och för de äldre barnen ibland tappar den delen av läsundervisningen.

Låt oss göra ett matematiskt tankeexperiment: I klassen finns 20 elever. ”Tyst läsning” har man 30 min om dagen i fem dagar. Man samtalar och lyssnar på två elever per tillfälle. Man har språkutvecklat tio elever per vecka. Höstterminen består av ca.17 skolveckor, för att det ska bli enklare att räkna så säger vi 16 skolveckor. Det innebär att varje elev får ca två timmars enskilt språkutvecklande arbete tillsammans med läraren per termin. Du som lärare kan i lugn och ro och med stor precision uttala dig om varje elevs språkutveckling termin för termin och ge varje barn de strategier och den hjälp de behöver för att utvecklas som läsare. Är inte det inkluderande så säg.