Tankar (och tröst) inför sommaren

Ola skulle skjutsa Linn till flygplatsen. Flyget skulle gå kl. 11.00 vilket innebar att Ola och Linn behövde vara på flygplatsen senast kl. 9.00. Ola var lite sen och tänkte då att "om jag åker direkt till flygplatsen så går det fortare och då kommer jag säkert att vara där kl. 9.00" vilket han gjorde och kom i tid. Men...Linn kom inte i väg på sin resa.

TÄNK:  Måste vi hinna igenom läroboken innan sommarlovet? Vilket är viktigast, att hinna igenom boken eller att eleverna är med?

PISA 2009

Den just nu omdiskuterade internationella PISA-undersökningens resultat offentliggjordes i slutet av 2010. Trots att olika länder kan hamna på olika plats vad gäller olika uppgifter i undersökningen så är det den sammantagna kompetensen som PISA mäter och där ser man tydliga tendenser över tid. Ni kan naturligtvis fördjupa er i detta på egen hand genom skolverkets hemsida www.skolverket.se/sb/d/254. Rapporten Rustad för framtiden? har jag skaffat och läst om någon hellre vill läsa om resultaten i bokformat. Jag har förstås fördjupat mig i läsförståelsedelen som alltså beskriver 15-åringars läsförståelse jämfört med 64 andra länder. I korthet så visar detta följande:

• Sverige tillhör de OECD-länder vars elevers läsförmåga minskat sedan 2000
• I Sverige har andelen lågt presterande elever ökat och andelen högt presterande elever minskat
• Både flickors och pojkars medelprestationer har minskat men minskningen är betydligt större bland pojkar
• Barn som läser för nöjes skull har minskat i hela OECD
• Svenska pojkars rapporterade läslust har minskat i dubbelt så stor utsträckning som i övriga OECD-länder

Vad beror detta på då? Några möjligt förklaringar enligt rapporten är:

1. förändringar av elevers läslust och läsvanor (se blogginlägg 3 april om datorvanor),
2. strukturella förändringar i det svenska skolsystemet,
3. förändringar av arbetsformer i skolan

Det finns ett speciellt stark samband mellan regelbunden läsning av skönlitteratur och läsprestationer. Daglig läsning är viktigare än hur lång tid de använder till nöjesläsning. Läsning av annat läsmaterial än skönlitteratur som t.ex. serietidningar har minskat framförallt hos pojkar. De läser alltmer sällan långa sammanhängande texter utan korta ofta rikt illustrerade texter.

Den likvärdiga skolan har tyvärr alltmer förskjutits mot en ökad segregering. Forskningen är i stort sett enig om att ”skolors elevsammansättning har blivit allt mer homogen och att skillnaderna mellan skolor och mellan elevgrupper när det gäller elevernas resultat har blivit allt större”.

Skolors arbetssätt har också förändrats. Elevgrupperingar efter prestationsnivå och  individualisering där ansvaret flyttats från lärare till elev och där lärande delegeras till läromedlen är några möjliga förklaringar till de försämrade resultaten. Eleverna arbetar ofta med att läsa uppgifter av olika slag men får sällan lära sig strategier för hur uppgifterna ska lösas. Brist på speciell undervisning i litteraturläsning och i skrivning är också en viktig orsak till nedgången i läsprestationer.

Som så ofta påpekas det även i PISA-rapporten om en god läsundervisning och kunniga lärares betydelse för goda resultat. Man säger t.o.m att läraren är den allra viktigaste resursformen och med den nedgången vi ser i elevers läsfärdigheter så ställs vi lärare inför nya utmaningar. Här påpekas också att när elever i allt mindre utsträckning själva läser för nöjes skull blir det allt viktigare att skolan hjälper dem att utveckla sin läsning och sina lässtrategier även efter det att grundläggande färdigheter utvecklats.

Läsklubbar

Att läsa och uppleva text tillsammans är ett fantastiskt verktyg för ökad läsförståelse. Eleverna gillar det och är läsaktiva på ett helt annat sätt än vid tystläsning förstås. Här läser de Blåbärshäxan av Annika Holm som kanske är en väl enkel bok för dessa fyrfemmor men som fungerade bra för att träna in strukturen på arbetet i en läsklubb eller läsgrupp. Eleverna tyckte själva att det gav dem mycket att läsa och prata om samma text. De tyckte sig förstå den mycket bättre när de fick diskutera och delge varandra funderingar och tankar. Det är bara en av flera goda effekter med en gemensam läsupplevelse.

Se möjligheten i att använda de klassuppsättningar som finns inköpta. Nu finns också Tusen gånger starkare för 6-9skolan. Alla finns samlade på skolkontoret.

 

Barnens datorvanor leder till försämrad läsförmåga

Monica Rosén är professor i pedagogik vid Göteborgs universitet och presenterade nyss sin slutrapport från ett projekt där hon studerade förändringar i läskompetensen mellan 1970 och 2001. Hon kan i och med den visa att datoriseringen av hemmen har en direkt negativ inverkan på 9- och 10-åringars läskunnighet.

-Ett av våra mer slående resultat är just att datorerna medverkar till att ändra våra barns vanor på ett sådant sätt att de inte utvecklar sitt läsande i samma utsträckning som tidigare. Genom jämförelser av länder kan vi se att med ökad datoranvändning på fritiden så sjunker läsprestationerna, säger hon.

Resultaten visar på ett starkt negativt samband mellan förändringar i datoranvändning och förändringar i läsprestationer. Det visar också att det är komplicerat att mäta och jämföra läskompetensen över tid, och att man inte ska vara så snabb med att lägga hela förklaringen till nedgången i läsning till brister i undervisningen.

-Tvärtom, datoranvändningens negativa inverkan på läsningen visar med all tydlighet att fritiden är väl så viktig vad det gäller läsningen, säger hon.

Dessutom fanns det ett negativt samband mellan ett ökat datoranvändande hemma med frekvensen nöjesläsning och med frekvensen bibliotekslån av böcker på fritiden. Förändrade läsvanor på fritiden är alltså en förklaring bakom nedgången i läskompetens under 1990-talet. Samma datorisering har också påverkat vuxnas läsande – också bland vuxna har läsandet på papper minskat, och i många hem blir det allt mer ovanligt att se någon som faktiskt sitter och läser.

Läs hela pressmeddelandet på www.forskning.se (välj För dig i skolan). Från sidan kan ni också länka er vidare för att läsa hela rapporten.

Läraren Litteraturen Eleven

I dag har jag skrivit färdigt en sammanfattning av Gunilla Molloys avhandling med detta namn.

Eftersom jag tycker att den har många viktiga och intressanta delar så vill jag delge er små bitar av den. Om någon vill läsa avhandlingen eller min sammanfattning i sin helhet så kan ni skicka ett mejl till mig så ordnar jag det.

Syftet med Molloys avhandling är att undersöka vad som händer i mötet mellan läraren, litteraturen och eleven inom skolans ram. Mer specificerat undersöker hon hur eleven uppfattar lärarens avsikter med litteraturläsningen i skolan. Hon har följt fyra klasser från fyra olika skolor från sjunde till nionde årskursen.

Hon konstaterar att det i mötet mellan läsaren, litteraturen och eleven finns en könsproblematik. Genusproblematiken kan bl.a. ses genom mönster och förväntningar på pojkar respektive flickor i ett klassrum men också genom de könsmönster och uppfattningar om ”manligt” och ”kvinnligt” som kan förstärkas genom läsning av skönlitteratur. Kön förefaller också vara en anledning till varför elever avvisar vissa böcker eller väljer andra. Det är också beroende av kön vad vi fokuserar på och läser in i en text. Ett annat faktum är att elever oftast får läsa böcker som har pojkar eller män som huvudpersoner och som är skrivna av män.

Under sina klassrumsbesök har Molloy sett många konflikter och hur lärare har försökt att förhindra mobbning och trakasserier men hon har inte sett hur konflikter bearbetas med hjälp av innehållet i texter av olika slag. Hon ser inte att lärare använder den möjlighet som skönlitteratur ger att behandla sådana ämnen trots att man på skolorna väljer böcker med övergripande teman som makt, maktlöshet och sexualitet kopplat till konflikter om klass, kön, etnicitet och generationer. Att läsa skönlitteratur för att lära något om livet, dess möjligheter och dess konflikter skulle kunna förändra skolämnet svenska. Hon ser också hur skolans värdegrund och den demokratiska hållningen som en allmän inställning till medmänniskor och samhälle skulle kunna ges innebörd och mening genom ett samarbete mellan svenskämnet och SO-ämnena.

Molloy diskuterar vidare skillnaden mellan att lära om skönlitteratur och att lära av skönlitteratur. Språkutveckling kan tendera att bli undervisning om språket vilket ofta kan innebära en uppdelning där man arbetar med t.ex. grammatik eller fakta om språket för sig. Därmed faller svenskämnet sönder i separata moment. När läraren undervisar om ämnet ligger det också i skolans tradition att denna kunskap skall testas och kontrolleras. Lärarens behov av kunskapskontroll kan därmed påverka elevernas inställning till läsning av skönlitteratur. Molloy menar att en förskjutning från Vad-frågan (vad ska läsas) till Vem (ska tala om vad) är viktig för eleven/läsaren och för att dennes frågor ska få stå i fokus.

En förändrad lärarroll innebär att läraren ska vara synlig som läsare och tillsammans med eleverna läsa och diskutera texterna. Lärarens röst, när det gäller tolkning av texten, kommer att vara en bland andra. Läraren kan då bli en gruppdeltagare och förebild i att samtala och inte bara tala som det ofta kan bli annars. Elever behöver se hur läraren är engagerad i frågor om vad det är att vara vuxen, var ansvar börjar och slutar, och hur svårt livet kan vara. Molloy ser också skrivandet som en outnyttjad resurs i samband med läsning. Då menar hon det skrivande där eleverna gör sina reflektioner och där de först får tänka och skriva och där läraren använder elevernas texter i ett funktionellt sammanhang. Många lärare ser inte elevernas texter som något att återvända till.

Till sist Gunilla Molloys egna slutord:

”Jag menar att horisonter kan vidgas, fantasin kan uppövas och inlevelseförmågan kan öka om man läser, skriver och talar om texter av olika slag. I skolan har eleverna möjlighet att lyssna till andras läsningar och andras uppfattningar. I mötet med läraren, litteraturen och eleven skulle såväl vuxna som tonåringar kunna vara aktivt medskapande genom att skriva och läsa om sina liv och andras. En möjlig väg till tolerans för andra människors livsvillkor och tänkesätt skulle kunna öppnas för läsare i olika åldrar genom mötet med skönlitteratur i skolan. Men detta förutsätter en förändring i synen på skolämnet svenska.

Alla lärare är språkutvecklare

I den nya samlade läroplanen, Lgr11, står följande att läsa under del 2:2 Kunskaper:

Skolan ska ansvara för att varje elev efter genomgången grundskola kan använda det svenska språket i tal och skrift på ett rikt och nyanserat sätt.

I kursplanerna finns också en extra dimension om språket i varje ämne eftersom man nu vet att elevens kunskapsutveckling ökar om eleven få utveckla sin literasy i varje ämne. Enligt senare forskning lär man sig också språket bäst om det sker samtidigt med annan inlärning. Detta gäller såväl elever med svenska som modersmål och elever med andra språk som modersmål. Vad det gäller andraspråkselever går vardagsspråket ganska enkelt att lära sig. Det tar ca 1-2 år enligt forskningen. Men skolspråket, alltså det språk som vi förväntas kunna för att förstå läroboken, ämnesundervisningen o.s.v., tar mycket längre tid och är mycket svårare. Utan att behärska skolspråket når man inte skolframgång.

Språkforskaren Monika Axelsson menar att en framgångsfaktor för eleverna är läraren som vet att utveckla kunskaper i ett ämne handlar om att både utveckla ämnet och språket som man använder i det specifika ämnet. Inte bara ord och begrepp utan hur de hänger ihop. Monika Axelsson vill inte kalla alla lärare för språklärare utan menar att alla lärare är språkutvecklare. Det kan vi väl hålla med om. Andra forskar som också påpekat vikten av att alla lärare måste arbeta med elevers språkutveckling är Monika Reichenberg, Judith Langer. Pauline Gibbons, Gunilla Molloy för att bara nämna några av de för oss mer kända språkforskarna. Kända genom att de på olika sätt har dykt upp i skolans språkutvecklingssatsning.

Vad är en bra text?

Som lärare måste man resonera runt denna fråga. Svaret, menar Louis Bjar i boken Det hänger på språket, är alltid : Det beror på. Det finns dock några viktiga aspekter som måste uppfyllas som att texten ska vara läsbar, kommunicerbar och formulerad så att läsaren kan tolka det skrivna och utläsa textens budskap. Ett annat krav, menar Bjar, är att orden ska vara stavade så att läsaren förstår. Vad jag tycker är extra intressant det är att hon gör oss uppmärksamma på att grammatisk korrekthet och felfri stavning inte behöver vara ett absolut krav. Har ni läst Jonas Hassen Khemiris bok Ett öga rött? Då förstår ni vad jag menar. Han bryter mot de traditionella konventionerna och uttrycker sig med den talspråkliga nysvenskan:

I dag det var sista fredagen innan höstlovet. Fast vi hade sovmorgon många valde skolka förmiddagslektionerna…

Naturligtvis hör detta till den etablerade författarens friheter att välja det här personliga sättet att skriva på men det är ändå intressant att reflektera över vad de ”röda bockarnas och korrekturtecknens tyranni” har gjort med elevers självförtroende och lust att skriva.

Att korrekt stavning inte alltid är nödvändig för att kunna kommunicera kanske det här exemplet kan få visa:

Eilngt en uneörnskding på ett engskelt uivtnierset så seplar det inegn rlol i viekln odrnnig bksotrnävea i ett ord står i, det edna som är vtikigt är att fsötra och ssita bavstoken såtr på rtät patls. Rseetn kan stå hlelur om blluer och man kan ädnå lsäa txteen uatn pobrlm. Dttea broer på att vi itne leäsr vjrae bkosatv för sig, uatn odern som hleeht.

Puh! Det var svårare att skriva den än att läsa den.

Har man en väl utvecklad språklig kompetens så är textens budskap, mening och sammanhang viktigare för oss än orden i sig.