Den magiska kappan

 

Det här är en liten bok på drygt 100 sidor men som känns mycket, mycket mer omfångsrik än så. Den har ett djup och en värme som gör den till en av de största böckerna jag har högläst i klassen. Här kan man prata om begreppet textrörlighet när den är som bäst eftersom man rör sig in och ut, fram och tillbaka i texten: Restaurang Druvan! Var det inte på den platsen som mannen i slokhatt träffade Direktör Ström för över 80 år sedan? Oj, 1932 står det på gravstenen…när skrev flickan sin dagbok…hm, vänta nu det var i början…,jo 1932!

Om man är uppmärksam så finns det detaljer som väver ihop de två parallella berättelserna som handlingen består av tidigare än vad man kanske anar i första anblicken. På det sättet blir det en fantastisk bok att samtala om men också en bok där alla kan förstå hur man gör kopplingar, inferenser och förutsägelser under sin läsning för att förstå. Boken gör att man aktiveras som läsare på grund av de ledtrådar som hela tiden dyker upp i handlingen och som säkert skulle gå förbi många läsare om man inte läser den tillsammans och pratar om det lästa.

Nu kan man tro på min beskrivning att det är en deckare med ledtrådar där fallet till sist kommer att lösas av några barn i bästa Lasse Maja-stil men nej, det här är en helt annan genre. Tack och lov. Det står på bokens baksida att det är ”en spännande och gåtfull historia i bästa Maria Gripe-stil” och det stämmer bra.

Man hamnar direkt i handlingen på ett sätt som gör att man vill veta mer genom meningen ”Livia vaknar tvärt”. Var det utav en dröm eller var flickan som försvann i dimmorna verklig? Livia fyller 11 år och får en röd kappa från en antikaffär i födelsedagspresent. Kappan är fantastisk men känns bara bekväm på just Livia. Varför? Är kappan magisk? Kappans första ägare, Elin, får man följa genom Elins dagboksanteckningar från 1932 vilka är insprängda i berättelsen. På bara några få sidor ur dagboken får man ett helt livsöde. Elins. Även hon 11 år. Det som sedan händer och hur Elins och Livias berättelser vävs ihop är så imponerande uttänkt av författaren så att man till slut är beredd att tro att magin existerar.

Det är sällan som en klass är så enhälligt positiva efter en högläsningsbok som efter denna. Under läsningen var verkligen alla barn otroligt fokuserade och intresserade. Alla var aktiva i samtalen och ivriga att få berätta om sina tankar. I bland satt de nästan och hoppade av förväntan  och spänning. Flera skrev i sina tankeböcker om att boken var en av de allra bästa, både spännande och sorglig.  De tyckte om att ”man fick lägga ihop pusselbitarna för att förstå den”. De skrev också om hur de kom i gång att tänka själva när de hörde hur andra tänkte runt det lästa. 

Själv är jag lika lyrisk över berättelsen som över hur fantastiska samtal vi hade i klassen tack vare den gemensamma läsupplevelsen.

Läs den! Ha en näsduk tillhands för säkerhets skull. Den framkallar "inre känslor" som en flicka i klassen uttryckte det.

FAKTA:

Klassen som jag har läst den för är en åldersblandad fyrfemma.
Författaren heter Katarina Genar.
Illustratör : Lina Bodén. Även hon har gjort ett strålande jobb med vinjetterna och  omslagsbilden som även de innehåller tänkvärda detaljer.

Så här ser boken ut:

 

 

Martin Widmark…

…har också uppmärksammat att barns och ungas läsning blir allt sämre både vad det gäller läsförståelse och läslust. Liksom många av oss och inte minst på senare tid också EU:s politiker, ser Martin Widmark hur detta, att 20% av de unga inte kan läsa, blir ett av vårt absolut största samhällsproblem om vi inte gör något åt det nu. Hur fungerar ett land där allt fler människor inte kan läsa en längre text och som inte förstår innehållet i det de läser? Här handlar det inte bara om skönlitteratur utan myndighetspapper, beskrivningar, kontrakt, kurslitteratur o.s.v.

Som ni alla vet är han en av Sveriges mest lästa barnboksförfattare men nu har han tagit ledigt från författandet under minst ett år för att driva projektet ”En läsande klass”, helt ideellt. Detta ska leda till en bok med en slags kursplan för åren 1-6. Boken ska delas ut gratis till låg- och mellanstadieskolor och ska innehålla modeller och metoder från lärare som arbetat framgångsrikt med läsförståelse under flera år. Allt baserat på gällande forskning naturligtvis.

Svt:s Agenda sände i februari ett inslag om MartinWidmarks arbete. I programmet intervjuades också Skolverkets chef, Anna Ekström. Hon poängterade att lärarna är väl utbildade för att genomföra innehållet i den nya läroplanen men att de inte har tillräckligt med tid, kraft och resurser för att undervisa på det sätt som läroplanen kräver. Efter att Martin Widmark studerat forskning m.m. för att förstå vad som behövs i skolan för att vända den negativa utvecklingen ser han ett klart samband mellan undervisning om lässtrategier och en god läsförståelse hos eleverna.

Det gläder mig att vi har ett pågående arbete i vår kommun där mitt mål som språkutvecklare är att alla svensklärare ska känna sig helt säkra i sitt förhållningssätt runt läsundervisningen och själva vara experter på hur det går till att förstå text så att man kan undervisa om de läs- och läsförståelsestrategier som forskningen menar är avgörande för att en läsare ska förstå det han läser. Varje lärare måste också kunna och leda samtal runt gemensamma textupplevelser.

Inslaget är verkligen sevärt så jag rekommenderar er att följa länken för att läsa artikeln och se de två filminslagen på 4-5 minuter.

 http://www.svt.se/agenda/att-lasa-eller-inte-lasa-en-klassfraga

PIRLS 2011

Som jag skrivit i tidigare inlägg så har jag med spänning väntat på den nya PIRLS-rapporten, PIRLS 2011. Resultatet  offentliggjordes i december 2012 och jag fick rapporten i min hand i januari. Om ni inte har tagit del av resultaten så kommer här en mycket kort sammanfattning av det som rör läsning och läsförståelse. Lite extra spännande är det eftersom klass fyra i Nossebro var med och testades.

 PIRLS är en internationell undersökning av barns läsförmåga bland barn som går i fyran. Det är tredje gången som Sverige deltar och undersökningen görs vart femte år. I den senaste undersökningen deltog 49 länder.

Läsförmågan bland elever i årskurs fyra i Sverige är god men den har försämrats över tid. I t.ex. Danmark och Norge har resultaten förbättrats sedan 2006. Flickor läser bättre än pojkar vilket gäller i de flesta länderna men det som är uppseendeväckande är att flickorna i den svenska skolan har försämrat sina resultat mer än pojkarna i sista mätningen. Fortfarande är det så att de avancerade  och goda läsarna blir färre och de medelgoda eller elementära läsarna blir fler.

Läsförståelsen av skönlitteratur har försämrats marginellt sedan 2006 däremot har resultatet för sakprosa sjunkit.

Elevers inställning till läsning har också förändrats. Den positiva inställningen till läsning har försämrats med 10% sedan 2001. Naturligtvis presterar de elever med stor läslust bättre på läsprovet och även de elever med hög socioekonomisk bakgrund. De elever med föräldrar som tycker om att läsa presterar också bättre på läsprovet.

Vad det gäller undervisningen så gynnar inte det individuella, självständiga arbetet eleverna. I resultatredovisningen visas också att det är vanligare att elever får läsa skönlitterära texter i skolan än faktatexter. Detta skulle kunna vara en orsak till att resultatet var sämre när det gäller sakprosa.

Visserligen verkar användandet av lässtrategier öka något men fortfarande får svenska elever mindre undervisning om olika typer av  lässtrategier än elever i många andra länder vilket är oroväckande.

 

Det här var en sammanfattning av sammanfattningen så ni förstår att mycket mer finns att läsa i rapporten. Det är intressant läsning och inte alls svår att ta till sig och förstå så jag rekommenderar er att läsa den på Skolverkets hemsida.  Det som jag spontant tänker på efter att ha läst resultaten är:

·         Alla lärare måste lära sig mer om att undervisa om läsning och läsförståelse vilken inte  kommer av sig själv för att man läser mycket. Gäller alla texttyper.

·         Vi måste få föräldrar att inse hur viktiga de är som förebilder. Det kanske räcker att prata positivt om läsning och uppmuntra den.

·         Vi måste öka tiden för läs- och språkutvecklande aktiviteter i klassrummet

·         Samtala om det lästa! Det ökar läslusten och gör alla delaktiga. Gäller både skönlitteratur och faktatexter

·         Läsa barn- och ungdomsböcker själv som lärare.

 

Lilla E ger sig ut på resa av Charlotta Lannebo

En bok som jag vill berätta om är Lilla E ger sig ut på resa. Jag lånade den till klassen men ingen elev verkade intresserad av den. Boken tilltalade mig både vad det gäller omslag och baksidestext och jag tyckte att den måste få en chans. Utan att förbereda mig med att själv läsa den först föreslog jag för barnen att få läsa den för dem. Det är om denna bok som högläsningsbok jag vill berätta så att fler kan upptäcka den.

Några i klassen tyckte att boken såg barnslig ut och nog skulle passa tvåor och treor bättre (mina elever går i fyrfemman). Men när vi läst en bit kunde vi konstatera att språket var för svårt för de yngre barnen men att texten i storlek och omfång däremot passade barn som inte vill eller klarar att läsa böcker med mycket text. Därför tycker jag att den passar alldeles utmärkt som högläsningsbok eftersom man då kan få tag på så mycket mer än det uppenbara. Texten ger underhållning, filosofiska tankar, mycket att diskutera, en vidgad bild av Stockholm  (där handlingen utspelar sig), och många härliga människoporträtt av ganska udda personer.

Under läsningen använde vi olika läsförståelsestrategier för att förstå texten både på, bortom och  mellan raderna.  De vanligaste strategierna vi använde och samtalade om var kopplingar och inre bilder men också förutsägelser och att dra slutsatser. Det blev otroligt levande och intressanta samtal om handlingen och människorna i den men också om hur vi förstår det vi förstår.

När jag hade läst några kapitel tillbringade jag en helg i Stockholm. Det var så många platser och miljöer ur boken som jag råkade passera eller besöka  som t.ex. Riddarfjärden, Kronobergshäktet och Kaknästornet för att inte tala om tunnelbanan med ”spärrarna” och lyxkrogen Café Café vid Kungsträdgården. Vilken krog tror ni att författaren syftar på? Som vuxen drar jag mina egna slutsatser om varför krogen inte fick behålla sitt riktiga namn i boken. Författaren beskriver nämligen krogens gäster på ett inte alltför smickrande sätt.

Hur som helst så fotograferade jag dessa miljöer och byggnader  och kände nästan hur jag levde med Lilla E och hennes vänner stundtals. Bilderna visade jag för klassen nästa skoldag vilket gav berättelsen en annan dimension. Man kan naturligtvis diskutera om det var rätt, att de borde få ha sina egna inre bilder i fred. Det kan man göra som det passar bäst beroende på vilket syfte du som lärare har. Jag ville ge en bild av vår huvudstad. En stad som verkligen finns.

På baksidan av boken presenteras berättelsen som en modern saga som utspelar sig precis på gränsen mellan dröm och verklighet. Det stämmer. Allt händer under en natt, juldagsnatten. Liila E träffar och lär känna flera märkliga och udda personer. Vad sägs om Svandamen som räddar svanar ur Riddarfjärden eller Waldemar med skägg och snowjoggers som bor på en bänk på Östra station. Denne Waldemar blev erbjuden av Lilla E att följa med på resan men han svarade:

-Näru, det är din grej. Din resa. Jag är för gammal och trött och ska slagga en stund nu. Res du ensam. Det är danande.

-Danar vadå? Frågade Lilla E.

-Du kommer att växa, serdu.

-Det gör jag redan, flera centimeter per år, säger pappa.

-Du kommer att växa inuti, LillaE

Denna lilla dialog gav många funderingar och ett riktigt bra samtal. Så läs den! Kanske runt jul och kanske när man ändå läser om Sverige. Eller läs den ändå, när som helst, det är den värd.

 

 

Läser lärare barn- och ungdomsböcker?

En härlig och på många sätt läsvärd blogg för oss som gillar litteratur är bloggen ”bokhora” där vi kan läsa intressanta inlägg , recensioner, intervjuer och mycket annat runt böcker. Som de fyra bloggarna själva skriver så är det en plats för litteraturdiskussion och ”boknörderi”.

I ett inlägg från 2012 läste jag häromdagen att ”lärare borde läsa minst fem nya böcker per år” Barn och ungdomsböcker alltså. Johanna Lindbäck som är inläggets författare hade då reagerat på topplistor över barn- och ungdomsböcker sammansatta av lärare och där de tio topptitlarna var skrivna mellan 70- och 90talet. Hon frågar sig då om lärare rankar sina egna ungdomsfavoriter och om de inte läst böcker som getts ut under senare år. Eller är barn-och ungdomslitteraturen som ges ut nu så mycket sämre?

Nej, det måste vi vara överens om, att det fortfarande ges ut fantastisk litteratur för barn och ungdom. Men läser vi dem? Förslaget, som borde vara ett krav tänker jag, att varje svensklärare bör hålla sig uppdaterad med nyutgivna böcker borde kännas själklart för att kunna lotsa eleverna i en språkimpregnerande undervisning.

Läs och dela med er av era läsupplevelse till andra lärare och gå på bibliotekets bokpresentation av nyutgivna barn-och ungdomsböcker tisdagen den 26 februari kl 15.30.

Läs Johanna Lindbäcks inlägg i sin helhet på:

http://bokhora.se/2012/larare-borde-lasa-minst-fem-nya-bocker-per-ar/

Surfplattan – årets julklapp?

Som alltid slutar jag dagen med att kolla DNs artiklar om litteratur – DN bok. I går läste jag en intressant artikel om hur barns läsning, lärande, kreativitet och framtida relationer hotas av den ökade tiden framför skärmarna. Det är forskare vid Göteborgs universitet som tydligt ser sambandet mellan bl.a. sämre läsning och ökade datorvanor i sin forskning. Tiden tas från andra aktiviteter som är mer utvecklande än tid vid datorn hävdas det i artikeln. Enligt statistik från ISS så är hälften av alla 3-åringar ute på nätet och 40% av 2-åringarna. Detta förvånade mig. Däremot visst jag att något äldre barn tillbringar mycket tid framför skärmen på bekostnad av t.ex. läsning av litteratur, alltså längre texter än chatmeddelande och instruktioner.

Artikeln tar inte bara upp den försämrade läsförmågan hos barn och unga utan beskriver också vad som händer med en människa som aldrig behöver ha tråkigt eftersom man alltid är uppkopplad och vad som händer när fri lek ersätts med surfplattor och när sociala medier ersätter verkligt umgänge och hur ett kraftigt försämrat ordförråd påverkar vårt liv.

Naturligtvis inser även jag att den nya tekniken för med sig många möjligheter men för den skull kan vi vuxna inte luta oss tillbaka och tro att den sköter allt i barnens utveckling och uppfostran.

Kan vi säga så här inför julen: en timme vid skärmen= två timmars läsning och tre timmars samtal och vuxennärvaro?

Fundera på den, du!

God Jul och hoppas att ni får många hårda paket på så där 200-300 sidor!

http://www.dn.se/nyheter/sverige/forskare-surfplatta-hot-mot-barns-larande

Att få läsa tillsammans

Fylld av intryck från den nationella konferens som Skolverket  anordnat i Stockholm för oss språkutvecklare vill jag dela med mig av några tankar:

En av dem som verkligen sätter i gång min inspiration och kreativitet vad det gäller barns läsning är Johan Unenge. Han är inte ”skolmänniska” och kan som läsambassadör se på barn och ungas lässituation med andra ögon. Han ställde en gång en fråga till barn på en skola om vad det bästa med böcker är. Någon svarade ”Att man blir trött”. Vad är då det bästa med dataspel? ”. Att man gör det tillsammans med kompisar”.

Just det att göra något tillsammans med kompisar tror jag är en viktig del i hur vi ska få barn och unga att vilja läsa. Gunilla Molloy skrev så insiktsfullt i sin bok Pojkar läser och skriver ungefär så här:

När vi läst en bok som förhoppningsvis har berört oss på något sätt säger vi ju inte ”Å, nu vill jag skriva en bokrecension!” Nej, vi vill prata om den med någon som också har läst den.

Då tänker jag på Aidan Chambers som menar att när vi träffar någon som har läst samma bok som en själv kastar man sig in i ett samtal om vad som var bra i boken och vad som var dåligt. Men man vill också reda ut oklarheter och sådant som man inte förstod. Dessa tre ingångar i ett textsamtal illustreras enkelt med +, - och ?.

Det finns många sätt att få barn och unga att dela gemensamma textupplevelser. Högläsning är ett mycket bra sätt. Med samtal runt texten förstås. Klassuppsättningar av skönlitteratur och läsning i grupp där några läser samma titel är ett annat sätt. Innan eleverna är vana får de ha mycket stödstrukturer eller s.k. byggnadsställningar (scaffoldings)till hjälp för att kunna föra samtal som leder dem in i nya föreställningsvärldar. Det är en av lärarens absolut viktigaste och roligaste uppgifter att vara med i dessa samtal och få vara en kugge i hjulet när de unga reflekterar, omvärderar och bygger nya föreställningar, menar jag

För att locka barnen att låna böcker på biblioteken föreslog Johan Unenge att man skulle ha rubriker på bokhyllorna som t.ex. ”För dig som vill skratta”, ”För dig som är dumpad” eller varför inte ”För dig som vill få sömnsvårigheter”. Visst skulle dessa locka till läsning mer än ”Hcg”.

Det är många som mer och mer ser hur skolbiblioteket måste bli navet i skolan för att vi ska vända den nedåtgående trenden vad det gäller barns och ungas läsning och läslust. Sådana framgångsrika exempel har jag nämnt i tidigare inlägg men det finns också att läsa om sådana på www.läsambassadören.se.

Nog av reflektioner för den här gången.