Läraren Litteraturen Eleven

I dag har jag skrivit färdigt en sammanfattning av Gunilla Molloys avhandling med detta namn.

Eftersom jag tycker att den har många viktiga och intressanta delar så vill jag delge er små bitar av den. Om någon vill läsa avhandlingen eller min sammanfattning i sin helhet så kan ni skicka ett mejl till mig så ordnar jag det.

Syftet med Molloys avhandling är att undersöka vad som händer i mötet mellan läraren, litteraturen och eleven inom skolans ram. Mer specificerat undersöker hon hur eleven uppfattar lärarens avsikter med litteraturläsningen i skolan. Hon har följt fyra klasser från fyra olika skolor från sjunde till nionde årskursen.

Hon konstaterar att det i mötet mellan läsaren, litteraturen och eleven finns en könsproblematik. Genusproblematiken kan bl.a. ses genom mönster och förväntningar på pojkar respektive flickor i ett klassrum men också genom de könsmönster och uppfattningar om ”manligt” och ”kvinnligt” som kan förstärkas genom läsning av skönlitteratur. Kön förefaller också vara en anledning till varför elever avvisar vissa böcker eller väljer andra. Det är också beroende av kön vad vi fokuserar på och läser in i en text. Ett annat faktum är att elever oftast får läsa böcker som har pojkar eller män som huvudpersoner och som är skrivna av män.

Under sina klassrumsbesök har Molloy sett många konflikter och hur lärare har försökt att förhindra mobbning och trakasserier men hon har inte sett hur konflikter bearbetas med hjälp av innehållet i texter av olika slag. Hon ser inte att lärare använder den möjlighet som skönlitteratur ger att behandla sådana ämnen trots att man på skolorna väljer böcker med övergripande teman som makt, maktlöshet och sexualitet kopplat till konflikter om klass, kön, etnicitet och generationer. Att läsa skönlitteratur för att lära något om livet, dess möjligheter och dess konflikter skulle kunna förändra skolämnet svenska. Hon ser också hur skolans värdegrund och den demokratiska hållningen som en allmän inställning till medmänniskor och samhälle skulle kunna ges innebörd och mening genom ett samarbete mellan svenskämnet och SO-ämnena.

Molloy diskuterar vidare skillnaden mellan att lära om skönlitteratur och att lära av skönlitteratur. Språkutveckling kan tendera att bli undervisning om språket vilket ofta kan innebära en uppdelning där man arbetar med t.ex. grammatik eller fakta om språket för sig. Därmed faller svenskämnet sönder i separata moment. När läraren undervisar om ämnet ligger det också i skolans tradition att denna kunskap skall testas och kontrolleras. Lärarens behov av kunskapskontroll kan därmed påverka elevernas inställning till läsning av skönlitteratur. Molloy menar att en förskjutning från Vad-frågan (vad ska läsas) till Vem (ska tala om vad) är viktig för eleven/läsaren och för att dennes frågor ska få stå i fokus.

En förändrad lärarroll innebär att läraren ska vara synlig som läsare och tillsammans med eleverna läsa och diskutera texterna. Lärarens röst, när det gäller tolkning av texten, kommer att vara en bland andra. Läraren kan då bli en gruppdeltagare och förebild i att samtala och inte bara tala som det ofta kan bli annars. Elever behöver se hur läraren är engagerad i frågor om vad det är att vara vuxen, var ansvar börjar och slutar, och hur svårt livet kan vara. Molloy ser också skrivandet som en outnyttjad resurs i samband med läsning. Då menar hon det skrivande där eleverna gör sina reflektioner och där de först får tänka och skriva och där läraren använder elevernas texter i ett funktionellt sammanhang. Många lärare ser inte elevernas texter som något att återvända till.

Till sist Gunilla Molloys egna slutord:

”Jag menar att horisonter kan vidgas, fantasin kan uppövas och inlevelseförmågan kan öka om man läser, skriver och talar om texter av olika slag. I skolan har eleverna möjlighet att lyssna till andras läsningar och andras uppfattningar. I mötet med läraren, litteraturen och eleven skulle såväl vuxna som tonåringar kunna vara aktivt medskapande genom att skriva och läsa om sina liv och andras. En möjlig väg till tolerans för andra människors livsvillkor och tänkesätt skulle kunna öppnas för läsare i olika åldrar genom mötet med skönlitteratur i skolan. Men detta förutsätter en förändring i synen på skolämnet svenska.

Alla lärare är språkutvecklare

I den nya samlade läroplanen, Lgr11, står följande att läsa under del 2:2 Kunskaper:

Skolan ska ansvara för att varje elev efter genomgången grundskola kan använda det svenska språket i tal och skrift på ett rikt och nyanserat sätt.

I kursplanerna finns också en extra dimension om språket i varje ämne eftersom man nu vet att elevens kunskapsutveckling ökar om eleven få utveckla sin literasy i varje ämne. Enligt senare forskning lär man sig också språket bäst om det sker samtidigt med annan inlärning. Detta gäller såväl elever med svenska som modersmål och elever med andra språk som modersmål. Vad det gäller andraspråkselever går vardagsspråket ganska enkelt att lära sig. Det tar ca 1-2 år enligt forskningen. Men skolspråket, alltså det språk som vi förväntas kunna för att förstå läroboken, ämnesundervisningen o.s.v., tar mycket längre tid och är mycket svårare. Utan att behärska skolspråket når man inte skolframgång.

Språkforskaren Monika Axelsson menar att en framgångsfaktor för eleverna är läraren som vet att utveckla kunskaper i ett ämne handlar om att både utveckla ämnet och språket som man använder i det specifika ämnet. Inte bara ord och begrepp utan hur de hänger ihop. Monika Axelsson vill inte kalla alla lärare för språklärare utan menar att alla lärare är språkutvecklare. Det kan vi väl hålla med om. Andra forskar som också påpekat vikten av att alla lärare måste arbeta med elevers språkutveckling är Monika Reichenberg, Judith Langer. Pauline Gibbons, Gunilla Molloy för att bara nämna några av de för oss mer kända språkforskarna. Kända genom att de på olika sätt har dykt upp i skolans språkutvecklingssatsning.

Vad är en bra text?

Som lärare måste man resonera runt denna fråga. Svaret, menar Louis Bjar i boken Det hänger på språket, är alltid : Det beror på. Det finns dock några viktiga aspekter som måste uppfyllas som att texten ska vara läsbar, kommunicerbar och formulerad så att läsaren kan tolka det skrivna och utläsa textens budskap. Ett annat krav, menar Bjar, är att orden ska vara stavade så att läsaren förstår. Vad jag tycker är extra intressant det är att hon gör oss uppmärksamma på att grammatisk korrekthet och felfri stavning inte behöver vara ett absolut krav. Har ni läst Jonas Hassen Khemiris bok Ett öga rött? Då förstår ni vad jag menar. Han bryter mot de traditionella konventionerna och uttrycker sig med den talspråkliga nysvenskan:

I dag det var sista fredagen innan höstlovet. Fast vi hade sovmorgon många valde skolka förmiddagslektionerna…

Naturligtvis hör detta till den etablerade författarens friheter att välja det här personliga sättet att skriva på men det är ändå intressant att reflektera över vad de ”röda bockarnas och korrekturtecknens tyranni” har gjort med elevers självförtroende och lust att skriva.

Att korrekt stavning inte alltid är nödvändig för att kunna kommunicera kanske det här exemplet kan få visa:

Eilngt en uneörnskding på ett engskelt uivtnierset så seplar det inegn rlol i viekln odrnnig bksotrnävea i ett ord står i, det edna som är vtikigt är att fsötra och ssita bavstoken såtr på rtät patls. Rseetn kan stå hlelur om blluer och man kan ädnå lsäa txteen uatn pobrlm. Dttea broer på att vi itne leäsr vjrae bkosatv för sig, uatn odern som hleeht.

Puh! Det var svårare att skriva den än att läsa den.

Har man en väl utvecklad språklig kompetens så är textens budskap, mening och sammanhang viktigare för oss än orden i sig.

En kväll med förskolepersonalen

I slutet av januari träffade jag all förskolepersonal. Tack för att ni tog emot mig och lyssnade så intresserat. Jag fick möjlighet att berätta om språkutvecklingssatsningen i kommunen och om den senaste forskningen om barns språkutveckling som jag har tagit del av. Förskolans läroplan, Lpfö 98 och reviderad 2010,  är full av mål som gäller barns språkutveckling. Samtalet och reflektionen poängteras på många ställen liksom att språk och identitetsutveckling hänger oupplösligt samman. Det samma sägs i skolans läroplan.  Det är jättebra att vi har samma grund att stå på. Caroline Liberg som är en av våra främsta läsforskare går så långt att hon skriver i sin bok Hur barn lär sig läsa och skriva, att med rätt bemötande och stimulans i förskoleåldern så kan man t.o.m. förhindra att läs- och skrivsvårigheter uppkommer senare. Hon beskriver också hur en s.k. traditionell läs- och skrivundervisning i skolans tidiga år kan orsaka läs- och skrivsvårigheter. Visst har vi, skolan och förskolan, vissa gemensamma intressen här. Kanske borde de diskuteras och på så sätt göra tråden ännu mer röd?

Liberg, liksom alla övriga språkforskare, skriver om vikten av att barnen får delta i rika boksamtal. Dessa ska man börja med i tidig förskoleålder och fortsätta med upp genom skolåren. Det är viktigt med ett rikt språkrum! Detta är kännetecknen för ett sådant:

n      Bada i texter

n      Mycket skönlitteratur

n      Läsa tillsammans och samtala om texten

n      Berättandet

n      Förförståelse av boken

n      De genuina frågorna

n      Texter som väcka känslor och engagemang

n      Tid för reflektion

n      Upplevelser med alla sinnen

Blir ni intresserade av Caroline Libergs bok så finns den att låna på vårt bibliotek.

Att läsa

Begreppet läsa kan betyda olika saker vid olika tidpunkter i ett barns språkutveckling. Till att börja med kanske läsa är detsamma som att ljuda i hop bokstäverna till ord medan det något år senare innebär att läsandet flyter ledigt och lätt. En tioårig flicka sa: "Nu läser jag inte längre nu kommer bara orden!". Den sortens läsande leder in barnet in i textens värld. Så här beskriver Olof Lagercrantz den upplevelsen:

Men jag andas böckerna luft. De bjöd en utvidgning av mitt liv. De lät mig se sådant jag inte själv kunde se och träffa människor som levde intensivare och mera dramatiskt än jag gjorde. De var varelser från en annan högre tillvaro. De tog sig an mig och tillät mig vistas hos dem och bli rörlig, rik, god och ond som de. (Ur Om konsten att läsa och skriva)

Vi står inför en utmaning. För visst är målet att varje läsande barn ska på uppleva det Olof Lagercrantz beskriver?

Formativ bedömning

Någon frågade vad formativ bedömning egentligen är för något. Så här ser jag det:

Enligt forskarna och lärarutbildarna Maria Jansdotter Samuelsson och Kenneth Nordgren så finns det fyra olika syften med bedömningar, nämligen

1. Diagnostiskt syfte – för att bedöma elevernas kunskapsnivå just nu. Kan användas för att få veta vilken nivå man som lärare ska börja undervisningen eller för att identifiera specifika problem som eleven kan ha.
2. Formativt syfte – för att ge eleverna stöd i lärandet. En bedömning som ska hjälpa eleverna att lära. I en formativ bedömning är elevens resultat intressant i första hand för att förstå vad eleven förstår. Syftet är att kunna hjälpa leven att komma vidare genom den återkoppling som måste ske. ”I ett målstyrt betygssysten bör huvuddelen av proven rimligen sträva efter en formativ karaktär” menar forskarna.
3. Summativt syfte – för att sätta ett slutligt betyg, eller summera prestationer på en kurs. Bedömningen är avslutad i och med att elevens prestationer har summerats.
4. Evaluerande syfte – för att bedöma hur väl lärarna eller skolan lyckas.

Om man nu vill veta mer om hur det kan gå till att göra prov och bedömningar med formativt syfte kan jag rekommendera boken som Jansdotter Samuelsson och Nordgren (red) har skrivit. Den heter Betyg i teori och praktik (Gleerups). En annan läsvärd bok är Ann-Marie Körlings bok Vägen till skriftliga omdömen (Bonnier Utbildning) där författaren beskriver olika formativa bedömningsverktyg och kopplar det till den individuella utvecklingsplanen. Som alltid finns mycket att läsa på skolverkets hemsida. På www.skolverket.se/sb/d/3726 kan du läsa om just detta ämne.

Jag tror att mycket återigen handlar om förhållningssätt. Ett formativt förhållningssätt ska genomsyra min undervisning och inte bara de prov och bedömningar jag gör och kanske kan det formativa förhållningssättet också utveckla min egen undervisning. Inte minst viktigt kanske.

Barn av sitt språk

Nu vill jag rekommendera ett avsnitt i UR:s serie Barn av sitt språk. Det ligger kvar tills i början av april på webben så passa på att se det innan dess. Avsnittet heter Kämpar för boken. På en läskonferens lyssnade jag på eldsjälarna som arbetar med Läskampanjen i Botkyrka. Det var mycket inspirerande. Kampanjen började som ett projekt för över tio år sedan men blev så småningom en permanent verksamhet. I det här avsnittet får vi se när lärare inspireras att använda skönlitteratur i skolan. Det ges idéer och praktiska exempel. http://urplay.se/158707

Ett annat avsnitt i serien heter Körlings barn. "Vi följer läraren Anne-Marie Körling som drabbades av en stor sorg som gjorde henne ordlös . Räddningen blev poeten Tomas Tranströmers diktning. Hon har många tankar om lärarens roll." SE AVSNITTET säger jag! http://urplay.se/158704
Hon har en något ambitiösare blogg än min också. Titta gärna på den.