Samtalet

Ofta äter jag frukost just när Tankar för dagen sänds på radions PI. Just den här dagen, den 2 april, missade jag programmet. Som tur är känner mina vänner mig väl och jag blev upplyst om att den dagens program säkert skulle falla mig i smaken. Jag lyssnade. Jag lyssnade igen. Jag kan lyssna många gånger på så kloka ord. Det var kulturjournalisten Carl Otto Werkelid som bl.a. reflekterade över en intervju ur DN där nu 9-åriga Axel berättade om hur högläsningen gjorde honom till bokslukare. Hans föräldrar läste ofta högt för honom och pratade om det de läste. Werkelid reflekterar: ”Detta att det bakom, över och under bokstäverna på pappret fanns världar där allt händer skapade uppenbarligen en sådan nyfikenhet hos Axel att han tog sig in i språket på egen hand. Sedan dess är han fast.” För 10 år sedan läste 70% av småbarnsföräldrarna högt för sina barn dagligen. Nu är det endast 35% som gör det. Självklart händer det något med barns läslust och läsförståelse då.

Att samtala om det lästa är så viktigt. Elin Grelsson Almstad skriver i en krönika i GP den 18/3 om att det inte är nog med att läsa utan vi måste också mötas i samtalet. Hon citerar Torgny Lindgren som menar att han inte blivit en bättre människa trots att han läst i 70 år. Han påpekar att både Hitler och Stalin var läsfantaster. Detta replikerar Kristina Lugn : ”Men diskuterade de litteratur?”. Min gissning är att de inte gjorde det, åtminstone inte på ett sätt som gjorde att de fick bygga nya förställningsvärldar, där de fick omvärdera och bli utmanade i sina tankebanor.

Barn blir bokslukare genom samtal påstår Catarina Schmidt i en doktorsavhandling i pedagogik vid Örebro universitet. ” Det räcker inte att påtala att barn och unga måste läsa mer på fritiden och sluta spela dataspåel eller surfa på internet…För att barn ska nå läsförståelse och upptacka det fantastiska med att läsa måste de få prata om vad de läser och i den meningen är skolan an alltför tyst lärmiljö”

Catarina Schmidt skriver också om vikten av förebilder eller ”sponsorer” som hon kallar dem. Det är givetvis föräldrarna som har en given och viktig uppgift att uppmuntra, följa med till biblioteket, läsa högt o.s.v.  men det kan också vara kompisar, andra anhöriga eller vi lärare. Det måste märkas i hela vårt förhållningssätt att läsning är underbart, nödvändigt och viktigt. Glöm inte att berätta om era läsupplevelser, att prata positivt och innerligt om läsning.

Vilket läsminne eller läsupplevelse  kan du berätta för dina elever i morgon när du träffar dem igen efter påsklovet? Visa att läsning är en del av ditt liv. Jag själv ska ta med boken ”Expeditionen. Min kärlekshistoria” av Bea Uusma. Jag ska berätta om hur fast jag blev, att jag inte kunde sluta att läsa, hur hjärtat slog av spänning och hur jag drömde om Andrée, Strindberg, Fraenkel och deras äventyr på natten. Jag ska berätta om hur jag kände att jag bara måste få fler att läsa den i min familj så att jag skulle få någon att prata om den med. Och jag ska berätta om det mest rörande jag hört talas om som har med kärlek att göra. Undrar ni vad det är så läs boken. Gör det!

Tove Berggren

 

Ett mycket bra sätt att få elever att bli ännu mer intresserade av att läsa och skriva är att få träffa och prata med en författare. En livs levande författare i verkligheten här och nu. Det har vi gjort. Alltså träffat en riktig författare. Det skulle kunnat bli väldigt tråkigt. NOT. Inte en chans med den energin som Tove Berggren utstrålade. Jag märker att hon gjort intryck även på mig. Typ.

 

Vem är då Tove Berggren? Alla i Essunga kommun som går i eller arbetar med fyror och femmor vet det. För er andra berättar jag att hon har skrivit två böcker om Lennart Lordi eller rättare sagt så är det Lennart Lordi som i loggform berättar om sitt liv med humor och värme, djup och filosofiskt tänkande. Boken skulle kanske sorteras in i facket ”humor” men den har så mycket mer än humor till skillnad från andra kända böcker i dagboksform om killar i ungefär samma ålder som Lennart. Därför blir det väldigt fina samtal runt boken om man läser den gemensamt i klassen. Det blir mycket skratt också. Jag tänkte ”vad hälsosamt det här är” när jag läste högt för mina elever och de skrattade hjärtligt gång på gång. Tänk det.

Men rätt som det var blev det tvärtyst och allvarliga ögon såg på mig i klassrummet. Några tittade ner i bänken. Det var när Lennart Lordi funderade över sina föräldrar som bråkar eller ”diskuterar” som de själva väljer att benämna det. Det skedde också när marsvinet Herr Muffin dog och begravdes. Det var riktigt sorgligt. Alla vi som läste eller lyssnade kände igen oss, de flesta kan relatera till egna husdjur som dött och begravts. De flesta kan nog också relatera till den egna oron när mamma och pappa "diskuterar" så där högt och argt.

Om eleverna är vana att samtala om det lästa så ger Lennart Lordis loggböcker många anledningar att prata om kopplingar man gör till sig själv, till andra böcker och till omvärlden över huvud taget. Barnen kan berätta mycket om de inre bilder som spelas upp i deras tankevärd under läsningen. De flesta loggarna är verkligen ”elevnära texter”.

Eftersom vi höll på med berättelseskrivning vid tiden då vi fick författarbesök fick vi också många idéer om metaforer och målande språk till de egna berättelserna. Det var inspirerande. Att också få höra Tove Berggren berätta om var alla idéer till boken kom ifrån satte i gång vårt eget idétänkande. Varje elev gjorde sig därför en egen liten idébok som de levde med under två veckors tid. I den skrev de minnen, citat, tankar, händelser från sitt eget eller andras liv. Det var fritt fram att tjuvlyssna på andra människor, knycka idéer och citat från andra böcker och att använda andras upplevelser som inspiration till sina egna loggar. För det var just loggskrivande som var målet. Just nu i skrivande stund så är alla loggar färdigskrivna och jag har njutit och roats av att läsa dem. Jag märker att Tove Berggrens sätt att skriva och berätta verkligen har påverkat mina elevers skrivande positivt. Förutom loggböckerna så har vi läst hennes och Lennart Lordis bloggar där vi också har fått en del råd om skrivandet

Här är några citat från elevernas loggar:

” Min första dag på dagis så cyklade jag på en liten cykel. Men sen ramlade jag och skrapade upp mitt knä. Då såg en annan pojke att jag hade ramlat och han hjälpte mig upp och hämtade en dagisfröken. Jag frågade vad pojken hette och han svarade som James Bond gör, han sa ”Mitt namn är Alligator, Arne Alligator”. Sen dess har vi varit vänner, typ BÄSTA vänner men ibland så kan vi bråka men vi brukar alltid lösa det…”

”…Jag tänker ofta på att mamma börjar på M och min mammas namn börjar också på M. Och min pappa heter Peter som börjar på P. Alltså pappa Peter och mamma Maria.

Jag tänker på att jag kommer att dö någon gång i livet sen hoppas jag att jag får ett nytt liv. Men jag hoppas att det dröjer. Jag tycker att det ska vara fred på livets planet. Jag tycker synd om alla barn som lever i krig. Därför borde det vara fred på livets planet.”

”Många föds på BB men jag föddes i en bil, i en rondell nära ett shoppingcenter . Min mamma säger att det är därför som jag älskar att shoppa och har så bråttom. Jag tror också det. Jag var med på första sidan i tidningen då. Tidningen tyckte jag skulle heta Ronda. Jag heter Ronja nu men många kallar mig för Ronda…”

 

Vi hoppas på en tredje bok om Lennart Lordi och hans vänner eller kanske om Maria White. Jag tror bestämt att Tove sa ett halvt ord om det. Spännande!

 

 

 

Sammanfattning / syntes

 

Som nyårsgåva fick alla elever i år f-5 varsin bok. Detta skedde första dagen på vårterminen. Glädjen var stor och suget efter att få börja läsa i boken var ännu större. Vi startade direkt i min klass. Jag läste högt och eleverna var aktiva lyssnare genom att ha små postit-lappar till hands vilka de satte i boken med en kommentar där de reagerade på något eller använde någon av lässtrategierna inre bild, koppling, förutsägelser, oklarheter som behöver redas ut och ställa frågor till texten.

            


Boken vi läste i klass 4-5 var Alex Dogboy av Monica Zak. Den handlar om en pojke i Honduras som lever ett hårt liv som gatubarn efter att ha övergivits av sina föräldrar. Det är en skönlitterär text med en handling ”från övriga världen”, en text i ”form av skönlitteratur…som belyser människors villkor och identitets- och livsfrågor”. Genom texten fick också mina elever fundera över sin egen livssituation, ”den egna identiteten och sin förståelse för omvärlden” (Lgr 11 sid 222-225).

 

Vi har läst ur boken varje dag och varje gång har den gett oss stunder av samtal och diskussioner som har lett till en kunskap som hade varit svår att nå upp till på annat sätt än genom denna gemensamma skönlitterära läsningen. Språkliga kunskaper, omvärldskunskaper, empati för och inlevelseförmåga i hur andra barn i världen kan leva sina liv. I samtalen fick barnen också formulera sig runt de läsförståelsestrategier de använder för att förstå texten. Hela läsåret har vi  tränat på de olika strategierna och under den här läsningen fick de berätta eller skriva om de strategier som har hjälpt dem att förstå den här bokens text.

 

Inför varje nytt lästillfälle gjorde vi en sammanfattning av det vi dittills hade läst. Så småningom uppmanades de att väva in egna slutsatser och sådant de läst mellan raderna. Att sammanfatta är ju också en läsförståelsestrategi. Att göra en syntes är i de här sammanhangen att sammanfatta på en högre nivå. En sammanfattning kan vara ganska mekanisk där man kronologiskt räknar upp delarna men en syntes är mer ett skapande av en helhet som kräver ett kreativt tänkande där man väver ihop fakta med sina egna föreställningar (tänk Langer) och erfarenheter. Syntesen är ett resultat av andra läsförståelsestrategier kan man säga. Den sker både under läsningen och efter läsningen om man är en tränad läsare. Som sådan reviderar man syntesen under läsningens gång, ny information läggs till den föreställningsvärld som byggs.

Att syntetisera är nog den svåraste strategin, både att lära ut, träna på och för eleverna att göra. Men på något sätt så är den kvittot på en läsares läsförståelse. Om man har haft många samtal där lärare och elever har tänkt högt så hjälper man varandra med att komma till någon slags syntes. Samtalen är helt klart det bästa sättet att få komma in mot barnens tankeprocesser. Det ger också ett tillfälle att bedöma deras förståelse och var de bifinner sig i utvecklingen av sin läsförståelse. Att göra en syntes är inte en strategi som bara de äldre barnen ska ägna sig åt. Syntes gör små bilderboksläsande barn också.

När mina elever skrev en syntetiserande sammanfattning av Alex Dogboy så utgick vi från en berättelsekarta som en slags ram för sammanfattningen. Utifrån den skrev de och försökte väva in sina egna inferenser och föreställningar om Alex, hans liv, hans vägval och känslor. Som med alla lässtrategier så förstår eleverna bättre hur det går till om man först modellerar. Jag har sagt det förr, jag säger det igen –använd bilderböcker då.

I kapitel 9 i Tankens mosaik (Keene&Zimmerman) och på sid 34 + kap 7 i Mellan raderna (Stensson) kan ni fördjupa er kunskap om sammanfattningar och synteser.

Vad det gäller boken Alex Dogboy så har barnen uttryckt att det nog är den bästa boken de har läst. Jag har hört det förut om andra böcker vi har läst tillsammans. Det är nog just det att läsningen blir en gemensam upplevelse som gör böckerna så bra och läsningen så berikande. Nu är Alex Dogboy klar och barnen får ta med boken hem. Med alla kommentarer och tankar på små lappar i boken.

Karaktärens utveckling

I förra inlägget skrev jag om hur Judith Langer ser byggandet av föreställningsvärldar i fyra faser under den gemensamma läsningen. I fas fyra går läsaren ur texten och betraktar den mer objektivt, vi diskuterar kanske författarens hantverk, berättarperspektivet eller kanske en av karaktärernas utveckling. Att se närmare på huvudkaraktären kan man arbeta med i skolans alla åldrar. Ett bra sätt är att även här modellera utifrån en bilderbok för att det ska bli tydligt för alla elever.

Ibland frestas man att som lärare ha för många uppgifter eller krav under en lektion men då vill jag dela med mig av hur man arbetar inom Teachers College Reading and Writing Project, NY, för att just lära känna en karaktär. Om ni har läst mitt inlägg från november 2013 så känner ni till vilka TC är, annars rekommenderar jag er att läsa det inlägget först innan ni läser färdigt här.

I sin minilektion startar läraren med stor entusiasm att berätta något ur sitt eget liv eller om någon hon har träffat och som har gjort att hon nu vill lära eleverna något alldeles speciellt –

 ”I dag vill jag lära er”…

1.       …att när läsare vill lära känna en karaktär i en ny bok börjar man att titta på omslaget. Man tittar på bilden och frågar sig själv ”Vad får jag veta om karaktären –erna?”

 

2.       …att när du läser ändras din åsikt om karaktärerna, när du ser på omslaget tänker du en sak men när du börjar läsa så får du nya idéer. Du lär dig nya saker om karaktären för varje sida du läser.

 

3.       …att när läsare verkligen studerar karaktären riktar de uppmärksamheten mot slutet av boken. När du kommer till slutet kan du fråga dig själv ”Hur känner sig karaktären nu?” Eller ”Vad skulle karaktären kunna tänka nu?”

4.       …att man kan lära sig mycket om karaktärerna genom bilderna! Du kan vara uppmärksam på en karaktärs ansiktsuttryck, kroppsspråk och gester för att få veta mer om hur karaktären känner och fungerar.

5.       …att läsare tittar på bilderna och orden tillsammans för de vet att bild och text går hand i hand för att ge ledtrådar om karaktärerna. Läsarna kan förstå vad karaktärerna gör, vad de tänker och vad de känner.

 

Dessa fem minilektioner har man olika dagar så att barnen hinner att träna på varje steg. Då är ju bilderboken fantastisk att arbeta med för att eleverna sedan ska kunna se och diskutera en karaktärs utveckling i vilken bok som helst, senare under skoltiden och i livet.

Förberedelsearbetet är viktigt. Välj bok som passar de förmågor du vill undervisa om. Använd gärna en bok som ni läst förut när ni tittar på karaktärer. Några böcker som jag kan rekommendera är Rotbarnet av Kitty Crowther,  Herman och eldsvådan av Stian Hole och Annas Himmel också den av Stian Hole.

Vill man arbeta mer multimodalt kan man t.ex. göra en tidslinje över en karaktär. Är det en bilderbok man har läst kan man kopiera bilder ur boken och sätta upp på en tvättlina med klädnypor. Runt bilderna skrivs ord för känslor t.ex.

Lycka till!

Föreställningsvärldar

I tidigare inlägg har jag skrivit om Judith Langer och om att bygga föreställningsvärldar. Hon är värd att återkomma till. Det slår mig när jag återigen läser hennes bok Litterära föreställningsvärldar hur all läsforskning går hand i hand vad det gäller hur läsaren förstår text och hur man kan få barn att utveckla sin läsförståelse. När man läser styrdokumenten för svenskämnet förstår man att Langer har haft ganska stort inflytande på dessa. Min gissning är att Carolin Liberg har ett finger med i spelet. Det känns pålitligt.

Vad menas då med begreppet föreställningsväld? Kortfattat kan man säga att det är den värld av förståelse som en person besitter vid en given tidpunkt. Langer skriver så här:

” Medan man läser förändras föreställningsvärldarna, undan för undan blir vissa idéer ointressanta, andra kommer till och en del omvärderas. Till och med när sista ordet är läst och boken är stängd har läsaren en föreställningsvärld som fortsätter att förändras. Dessa förändringar kan ske när man skriver, tänker, läser något annat eller diskuterar i klassen. Föreställningsvärldar växer, förändras och berikas med tiden, genom tanke och erfarenhet.”

Vad kan passa bättre när eleverna ska ”…ges förutsättningar att utveckla sitt språk, den egna identiteten och sin förståelse för omvärlden” (Lgr11) än att bygga föreställningsvärldar under den gemensamma läsningen. Judith Langer ser byggandet av föreställningsväldar i fyra faser. Dessa följer man inte linjärt utan de kan återkomma och växla under läsningen. De är som olika valmöjligheter som läsaren har för att skapa förståelse. Här gör jag en koppling till andra läsförståelsemodeller där man använder olika s.k. läsförståelsestrategier. I mitt blogginlägg i augusti 2011 beskrev jag faserna ingående så där kan ni läsa och repetera. Här vill jag peka på likheterna mellan dessa faser och de strategier vi arbetar med i vårt läsförståelsearbete utifrån Keene&Zimmerman, Vestlund, Stensson och Reichenberg.

Fas1 Att vara utanför och kliva in i en föreställningsvärld, visst är det vad vi gör när vi ska börja läsa en bok. Vi samlar på oss tillräckligt många uppslag för att kunna skapa en föreställning om vad texten ska handla om och vi använder alla tillgängliga ledtrådar för att skapa ordning av det lilla vi vet, allt baserat på vår egen kunskap. Känner ni igen det? Just det, vi gör en förutsägelse.

Fas 2 Att vara i och röra sig genom en föreställningsvärld. Vi använder oss av egen kunskap, texten och kontexten för att utveckla idéer. Vi är fördjupade i våra textvärldar och använder all vår kunskap om texten, oss själva, livet och världen, vi ersätter, utformar och kopplar samman för att bilda sig en djupare bild av vad vi tror att texten handlar om. Detta känner vi igen som att göra kopplingar till sig själv, till världen och till annan text.

Fas 3 Att stiga ut och tänka över det man vet. Den här fasen är intressant, det är när texten påverkar läsaren och dennes liv. En växelverkan alltså. Alla texter kanske inte berör våra liv lika mycket men visst händer det att man själv och även elever reflekterar på ett djupare sätt och omvärderar och låter den nya föreställningsvärlden påverka oss och vårt liv.

Fas 4 Att stiga ut ur och objektifiera upplevelsen. I denna fas blir vi analytiker och kritiker. Vi diskuterar författarens sätt att berätta eller skriva, vi kanske jämför texten med en annan text, vi funderar över berättarperspektiv och vi kan studera en eller flera av karaktärerna. Och nu kom jag till vad jag egentligen tänkt blogga om – att följa en karaktärs utveckling i en berättelse. Men det får bli i nästa inlägg.

Precis som med läsförståelsestrategierna så måste vi hjälpa eleverna att även träna på fas tre och fyra genom samtal och genom att visa hur vi själva tänker. Det är fantastiskt att få vara med när eleverna bygger sina föreställningsvärldar.

Biblioterapi, bildning och tänkande

Visst ger läsning bildning. En krönika i Dagens Industri, tar upp frågan genom att krönikören citerar en tweet från twitter:

”I Paris drar man lott om vem som ska träffa svenska affärsmän. ´Ingen vill eftersom de bara kan prata pengar. Möjligen golf. Ingen har läst romaner, ingen har sett konst, ingen har någon religion´.”

På högskolan I Jönköping har man försökt att ändra på detta. En av lärarna, Leif Alsheimer, har försökt att råda bot på juridikstudenternas bildningsbrist genom att de i sin affärsjuridikutbildning också fick läsa viktig och relevant skönlitteratur, närmare bestämt 120 böcker! Bildning är, menade Leif Alsheimer, själva grunden för självständigt tänkande och nödvändigt för en demokratisk samhällsordning.

Petter, hip-hopartisten, menar även han att det är genom läsningen man lär sig att tänka. Det är ju viktigt för alla antingen man är svensk eller fransk affärsman eller 12-årig pojke eller flicka, oavsett från vilken samhällsklass man kommer. Petter tillsammans med vår nya läsambassadör Johanna Lindbäck deltog i tv-programmet Go´kväll  den 28/11. I programmet diskuterar man läsningens nedgång i Sverige och framförallt pojkars brist på läslust.

Johan Croneman, film- och tv-kritiker, som i en krönika i ICA-kuriren den 17/9, skriver att han mer har börjat tro på  ”seriösa utbrott” än allt prat och klagan över hur illa ställt det är med kulturen , litteraturen och läsningen  i vårt land. Croneman har inte gett upp hoppet om att pojkarna ska hitta till litteraturen men tror inte längre på den seriösa diskussionen om saken och ger i stället exempel på det seriösa utbrott han var med om mitt över ett grekiskt middagsbord i somras:

”Jamen skit i att läsa då, ungjävlar. Varsågoda, förbli illiterata och okunniga och helt jävla dumma i huvudet, vem bryr sig”!!  

Visst skulle man vilja skrika ut detta när man t.ex. träffar en tonårspojke eller, gud förbjude, en pappa som stolt talar om att den enda bok han har läst är en Sune-bok i fyran.  

Förutom nyttan, att lära sig empati, acceptans och personlig utveckling finns det en annan anledning till varför man ska läsa menar Johanna Lindbäck. Det är pausen från sig själv. Man behöver få någon timme då och då när man kan tänka annat än sina vanliga tankar, menar hon.
Detta leder mina tankar till ytterligare en artikel jag läste. Den handlade om litteratur som medicin. Två forskare vid Göteborgs universitet har analyserat sjukskrivna personers erfarenheter av att läsa för att förbättra sin hälsa. Forskarnas slutsats är att en god bok kan påverka rehabiliterings-processen radikalt i positiv riktning. Med ”god” bok menar man inte en speciell genre utan berättelser som liknar sin egen upplevelse men det kan också vara s.k. chicklitt där man inte behöver reflektera så mycket eller annan litteratur som man själv vill läsa just då. Den här metoden kallas biblioterapi och det finns mycket att läsa om den på nätet om man är mer intresserad.

Som avslutning vill jag citera Johanna Lindbäck igen när hon fick frågan om vad man ska göra åt lässituationen. ”Man ska läsa tillsammans. Man måste få prata om det man läser, all läsning blir roligare då. Man kanske inte måste älska boken men det är alltid kul att få prata om en bok som andra har läst också. Man kan läsa vad som helst bara man läser samma bok, då kommer lässuget”.

Att läsa tillsammans är en av grundpelarna i vårt läsprojekt Essunga läser. I skolan gör vi det genom högläsning, klassuppsättningar av skönlitteratur och mycket textsamtal men alla kommuninvånare ges möjligheten till gemensamma läsupplevelser genom de  "bokcirkelkassar" som biblioteket har att låna ut fr.o.m. i höst.

Förebilder

Apropå det här med läsande förebilder som är så oerhört viktigt för att våra barn och ungdomar ska återerövra läsandet: För någon vecka sedan fick jag, av en kollega, en bok i min hand. Det var Margareta Strömstedts bok ”Jag skulle så gärna vilja förföra dig –men jag orkar inte”. I ett kapitel berättar hon med värme om sin fars och farfars relation. Det var kanske inte så vanligt att man på den tiden såg sitt barn som en unik individ. Men denne farfar såg sin son och samtalade med honom från början. Sonen, August, blev alltså så småningom morfar till Margareta Strömstedts barn och när hennes dotter skulle börja skolan fick dottern ett brev från sin morfar August. Det stod så här:

”Min första skoldag kommer jag ihåg. Då berättade min lärarinna om den stora syndafloden då alla människor utom Noa och hans familj förgicks. Jag var så gripen. Jag sprang hem från skolan den dagen. Jag trodde att min far och mor och mina systrar inte visste något om denna syndaflod. Min far var ute på åkern och plöjde. Jag följde honom fram och åter på åkern och berättade om denna fantastiska syndaflod. Far var gripen av min stora nyhet och tackade för allt han fick veta. Jag måste lova att jag, som nu skulle få lära mig så mycket, skulle berätta för honom varje dag, så att han också kunde få lära sig.”

Tänk att som barn få höra ”Berätta för mig, så att jag också får lära mig” eller ”Berätta för mig så att jag också får uppleva det du upplever genom din bok”. Morfar August är en fantastisk förebild för oss alla vuxna som bör vara läsande förebilder för våra barn och unga både hemma och i skolan.

Att i sin roll som lärare berätta om sina bok- eller berättelseminnen kan också inspirera eleverna att minnas berättelser som betytt mycket för dem. Det tror jag kan bidra till att våra elever utvecklar sin identitet som läsare. Man måste ha både rötter och vingar, eller hur är talesättet? Bokminnen, Läsarbiografi eller Boken som förändrade allt, kan vara rubriker för barn i olika åldrar.

·         Den första sagan du minns?

·         Vem brukade läsa eller berätta sagor och andra berättelser för dig och när? (T.ex. innan du skulle sova, på söndag morgon, hos mormor…)

·         Din första bok, favoritbok när du var liten

·         När började du att läsa själv? Vad läste du?

·         Vilken berättelse minns du mest och varför minns du den tror du?

 Dessa frågor ställde jag till barn i fyran och femman vilket blev starten på ett mycket intressant och engagerat arbete runt läsarminnen där även föräldrar engagerades. Så här skrev en flicka:

 

”…och ibland var vi hos Farmmor då brukade vi sita i henes vatensäng och hon läste Flikan som inte ville gå till dagis för den ville jag höra om och om igen. Vi släkte alltid lampan och drog för gadinerna och tende henes senglampa. Det mins jag att jag jilade…och jag mins när inte pappa kunde läsa sat han på ett band mäd madiken och masor Astrd Lingren band. Det sate han på när han inte han läsa. Men efter några gonger kunde jag madicken utantill. Derför blev madiken min elsklings bok”

 

Man förstår att de där stunderna satte spår hos flickan. Kanske kan mor- och farföräldrar berätta sina läsarminnen för barnen i skolan. Läsande förebilder över generationsgränserna. Låt fantasin flöda.