torsdag 31 mars 2011

Läraren Litteraturen Eleven


I dag har jag skrivit färdigt en sammanfattning av Gunilla Molloys avhandling med detta namn.
Eftersom jag tycker att den har många viktiga och intressanta delar så vill jag delge er små bitar av den. Om någon vill läsa avhandlingen eller min sammanfattning i sin helhet så kan ni skicka ett mejl till mig så ordnar jag det.

Syftet med Molloys avhandling är att undersöka vad som händer i mötet mellan läraren, litteraturen och eleven inom skolans ram. Mer specificerat undersöker hon hur eleven uppfattar lärarens avsikter med litteraturläsningen i skolan. Hon har följt fyra klasser från fyra olika skolor från sjunde till nionde årskursen.

Hon konstaterar att det i mötet mellan läsaren, litteraturen och eleven finns en könsproblematik. Genusproblematiken kan bl.a. ses genom mönster och förväntningar på pojkar respektive flickor i ett klassrum men också genom de könsmönster och uppfattningar om ”manligt” och ”kvinnligt” som kan förstärkas genom läsning av skönlitteratur. Kön förefaller också vara en anledning till varför elever avvisar vissa böcker eller väljer andra. Det är också beroende av kön vad vi fokuserar på och läser in i en text. Ett annat faktum är att elever oftast får läsa böcker som har pojkar eller män som huvudpersoner och som är skrivna av män.

Under sina klassrumsbesök har Molloy sett många konflikter och hur lärare har försökt att förhindra mobbning och trakasserier men hon har inte sett hur konflikter bearbetas med hjälp av innehållet i texter av olika slag. Hon ser inte att lärare använder den möjlighet som skönlitteratur ger att behandla sådana ämnen trots att man på skolorna väljer böcker med övergripande teman som makt, maktlöshet och sexualitet kopplat till konflikter om klass, kön, etnicitet och generationer. Att läsa skönlitteratur för att lära något om livet, dess möjligheter och dess konflikter skulle kunna förändra skolämnet svenska. Hon ser också hur skolans värdegrund och den demokratiska hållningen som en allmän inställning till medmänniskor och samhälle skulle kunna ges innebörd och mening genom ett samarbete mellan svenskämnet och SO-ämnena.

Molloy diskuterar vidare skillnaden mellan att lära om skönlitteratur och att lära av skönlitteratur. Språkutveckling kan tendera att bli undervisning om språket vilket ofta kan innebära en uppdelning där man arbetar med t.ex. grammatik eller fakta om språket för sig. Därmed faller svenskämnet sönder i separata moment. När läraren undervisar om ämnet ligger det också i skolans tradition att denna kunskap skall testas och kontrolleras. Lärarens behov av kunskapskontroll kan därmed påverka elevernas inställning till läsning av skönlitteratur. Molloy menar att en förskjutning från Vad-frågan (vad ska läsas) till Vem (ska tala om vad) är viktig för eleven/läsaren och för att dennes frågor ska få stå i fokus.

En förändrad lärarroll innebär att läraren ska vara synlig som läsare och tillsammans med eleverna läsa och diskutera texterna. Lärarens röst, när det gäller tolkning av texten, kommer att vara en bland andra. Läraren kan då bli en gruppdeltagare och förebild i att samtala och inte bara tala som det ofta kan bli annars. Elever behöver se hur läraren är engagerad i frågor om vad det är att vara vuxen, var ansvar börjar och slutar, och hur svårt livet kan vara. Molloy ser också skrivandet som en outnyttjad resurs i samband med läsning. Då menar hon det skrivande där eleverna gör sina reflektioner och där de först får tänka och skriva och där läraren använder elevernas texter i ett funktionellt sammanhang. Många lärare ser inte elevernas texter som något att återvända till.

Till sist Gunilla Molloys egna slutord:
”Jag menar att horisonter kan vidgas, fantasin kan uppövas och inlevelseförmågan kan öka om man läser, skriver och talar om texter av olika slag. I skolan har eleverna möjlighet att lyssna till andras läsningar och andras uppfattningar. I mötet med läraren, litteraturen och eleven skulle såväl vuxna som tonåringar kunna vara aktivt medskapande genom att skriva och läsa om sina liv och andras. En möjlig väg till tolerans för andra människors livsvillkor och tänkesätt skulle kunna öppnas för läsare i olika åldrar genom mötet med skönlitteratur i skolan. Men detta förutsätter en förändring i synen på skolämnet svenska.

söndag 20 mars 2011

Alla lärare är språkutvecklare

I den nya samlade läroplanen, Lgr11, står följande att läsa under del 2:2 Kunskaper:
Skolan ska ansvara för att varje elev efter genomgången grundskola kan använda det svenska språket i tal och skrift på ett rikt och nyanserat sätt.
I kursplanerna finns också en extra dimension om språket i varje ämne eftersom man nu vet att elevens kunskapsutveckling ökar om eleven få utveckla sin literasy i varje ämne. Enligt senare forskning lär man sig också språket bäst om det sker samtidigt med annan inlärning. Detta gäller såväl elever med svenska som modersmål och elever med andra språk som modersmål. Vad det gäller andraspråkselever går vardagsspråket ganska enkelt att lära sig. Det tar ca 1-2 år enligt forskningen. Men skolspråket, alltså det språk som vi förväntas kunna för att förstå läroboken, ämnesundervisningen o.s.v., tar mycket längre tid och är mycket svårare. Utan att behärska skolspråket når man inte skolframgång.
Språkforskaren Monika Axelsson menar att en framgångsfaktor för eleverna är läraren som vet att utveckla kunskaper i ett ämne handlar om att både utveckla ämnet och språket som man använder i det specifika ämnet. Inte bara ord och begrepp utan hur de hänger ihop. Monika Axelsson vill inte kalla alla lärare för språklärare utan menar att alla lärare är språkutvecklare. Det kan vi väl hålla med om. Andra forskar som också påpekat vikten av att alla lärare måste arbeta med elevers språkutveckling är Monika Reichenberg, Judith Langer. Pauline Gibbons, Gunilla Molloy för att bara nämna några av de för oss mer kända språkforskarna. Kända genom att de på olika sätt har dykt upp i skolans språkutvecklingssatsning.

torsdag 3 mars 2011

Vad är en bra text?



Som lärare måste man resonera runt denna fråga. Svaret, menar Louis Bjar i boken Det hänger på språket, är alltid : Det beror på. Det finns dock några viktiga aspekter som måste uppfyllas som att texten ska vara läsbar, kommunicerbar och formulerad så att läsaren kan tolka det skrivna och utläsa textens budskap. Ett annat krav, menar Bjar, är att orden ska vara stavade så att läsaren förstår. Vad jag tycker är extra intressant det är att hon gör oss uppmärksamma på att grammatisk korrekthet och felfri stavning inte behöver vara ett absolut krav. Har ni läst Jonas Hassen Khemiris bok Ett öga rött? Då förstår ni vad jag menar. Han bryter mot de traditionella konventionerna och uttrycker sig med den talspråkliga nysvenskan:

I dag det var sista fredagen innan höstlovet. Fast vi hade sovmorgon många valde skolka förmiddagslektionerna…

Naturligtvis hör detta till den etablerade författarens friheter att välja det här personliga sättet att skriva på men det är ändå intressant att reflektera över vad de ”röda bockarnas och korrekturtecknens tyranni” har gjort med elevers självförtroende och lust att skriva.

Att korrekt stavning inte alltid är nödvändig för att kunna kommunicera kanske det här exemplet kan få visa:
Eilngt en uneörnskding på ett engskelt uivtnierset så seplar det inegn rlol i viekln odrnnig bksotrnävea i ett ord står i, det edna som är vtikigt är att fsötra och ssita bavstoken såtr på rtät patls. Rseetn kan stå hlelur om blluer och man kan ädnå lsäa txteen uatn pobrlm. Dttea broer på att vi itne leäsr vjrae bkosatv för sig, uatn odern som hleeht.

Puh! Det var svårare att skriva den än att läsa den.

Har man en väl utvecklad språklig kompetens så är textens budskap, mening och sammanhang viktigare för oss än orden i sig.