måndag 26 september 2011

Att väva en väv

Den senaste veckan har det funnits mycket att läsa om att språkutveckling i media. Jag vill skriva några tankar utifrån några artiklar i Pedagogiska Magasinet och A alfa som fick mig att fundera över hur undervisningen i svenska egentligen ser ut i vår skola. Hur mycket textsamtal och gemensam läsning sker och hur bra är våra elever på att förstå text och genom vilka strategier?  Hur får våra elever möjlighet att förstå sig själva och sin omvärld genom litteratur och hur bygger de sin egen identitet genom litteratur och samtal? Hur bra är vi lärare på att förstå vad som sker med oss själva när vi läser en text?

I artikeln Samtal gör boken starkare (A alfa 04/11) ges en fin beskrivning av vad text är för något. Ordet kommer från latinets textum och betyder väv. I artikeln beskrivs gymnasieelevernas samtal om boken Flyga drake av Khaled Hosseini och hur de väver en väv när de talar om texten. En väv som flätas samman allt tätare och där varpen är gemensam men garnet i inslaget får färg från var och en av eleverna som samtalar.

Med det här textsamtalet får eleverna lära av varandra, lära sig hur andra tänker och att det finns många olika perspektiv. De får visa vad de förstår och får hjälp med det de inte förstår. Läraren i den här artikeln ser naturligtvis också vinsten i att lära sig mer om situationen i Afghanistan. Samtidigt är det ju viktigt att behandla de stora livsfrågorna.

Om man utgår från en gemensam läsning som t.ex. högläsning så tänker jag att det här sättet att arbeta på verkligen är inkluderande. Det gör ingen skillnad på vem som är med och samtalar, flicka eller pojke, gammal eller ung, lässtark eller lässvag. Vem vill sätta sig på sin plats och skriva en recension när man läst en bok som man är uppfylld av? frågade sig Gunilla Molloy i boken Pojkar skriver och läser. Nej, då har man behov av att få dela sin upplevelse med andra. Är man inte uppfylld av den vill man heller inte skriva en traditionell recension. I stället kan texten få helt andra dimensioner om man får prata om den tillsammans med andra.

Aidan Chambers skriver i sin bok Böcker inom oss att när vi träffar en person som läst samma bok som en själv så är det inte först en nerskriven version av vad man tycker och tänker som känns viktig utan man är ivrig att få jämföra och reda ut sin läsupplevelse med den andre. Om man analyserar ett sådant spontant samtal kan man dela upp detta i tre rubriker
  1. Vad som var bra
  2. Vad som inte var bra
  3. Det som jag inte förstod
 Kanske en bra utgångspunkt för textsamtalen i skolan.